Hallonmasken

1.

- En mask! skrek Thérèse. - På hallonet! skrek Aina. - Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.- Ja, när vi rensade hallonen . . ., sa Thérèse. - Så kröp han fram ur det allra största, fortsatte Aina. - Och om någon hade ätit det hallonet så hade han ätit masken med . . .- Nå, än sen? sa Lorenzo. - Äta en mask! utropade Thérèse. - Och bita ihjäl honom! suckade Aina. - Kan tänka! sa Lorenzo och skrattade. - Nu kryper han på bordet! skrek åter Thérèse. - Blås bort honom! sa stora syster. - Trampa ihjäl honom! smålog Lorenzo.

'A worm!' cried Lisa. 'On the raspberry!' cried Aina. 'Kill it!' cried Otto. 'When we had cleaned the raspberries so carefully and all,' said Lisa. 'It crept out of that very large one,' Aina chimed in. ’Suppose if someone would have eaten the raspberry,' said Lisa. 'Then they would have eaten the worm, too,' said Aina. 'Well, what harm would that be?' said Otto. 'Eat a worm!' cried Lisa. 'And kill him with one bite!' murmured Aina. 'Just think of it!' said Otto laughing.’ 'Now it is crawling on the table,' cried Aina again. 'Blow it away!' said the big sister. 'Tramp on it!' laughed Otto.

 berry 2270 960 720

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2.

Men Thérèse tog ett hallonblad, sopade masken varsamt på bladet och bar ut honom på gården. Då märkte Aina, att en sparv satt på planket och begärligt lurade på masken. Strax tog hon bladet med masken på, bar det till skogen och gömde det där under hallonbuskarna, så att den illpariga sparven inte kunde hitta maskens gömställe. Ja, vad finns det mer att berätta om en hallonmask? Vem vill lägga två strån i kors för en så- dan liten maskbyting? Den som blott finge bo så vackert som han i en sådan friskt doftande mörkröd stuga, långt borta i den tysta skogen mellan blommor och gröna blad! Nu var det nära middagen, och så åt alla till middagen hallon och mjölk. - Strö lagom socker, Lorenzo! sa stora syster. Men Lorenzos tallrik liknade en driva om vintern, med lite rött under snön. Strax efter middagen sa stora syster:

But Lisa took a raspberry leaf, swept the worm carefully on to the leaf and carried it out into the yard. Then Aina noticed a sparrow sitting on the fence. It was just ready to attack the poor little worm, so she carried the leaf and worm out into the woods and hid it underneath a raspberry bush where the greedy sparrow could not find it. Yes, and what more is there to tell about a raspberry worm? Who would give three straws for such a miserable little thing? Yes, but who would not like to live in such a pretty home as it lives in; in such a fresh fragrant dark- red cottage, far away in the quiet wood among flowers and green leaves! Now it was just dinner time, so they all had a dinner of raspberries and cream. 'Be careful with the sugar, Otto,' said the big sister; but Otto's plate was like a snowdrift in winter, with just a little red under the snow. Soon after dinner the big sister said:

berry 2270 960 2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3.

Ja, nu har vi ätit upp hallonen och har ingenting att sylta till vintern. Det vore skönt att nu ha två korgar fulla med friska bär; dem skulle vi alla rensa i afton, och i morgon skulle vi koka dem i den stora malmgrytan, och så skulle vi äta våfflor med hallonsylt! - Kom så går vi till skogen och plockar, sa Thérèse. - Ja, det gör vi, sa Aina. Ta du den gula korgen; jag tar den gröna. Gå inte vilse, och kom vackert hem till kvällen! sa stora syster. - Hälsa hallonmasken! sa Lorenzo retsamt. Nästa gång jag träffar honom, skall jag ha den äran att äta upp honom. Nu gick Aina och Thérèse till skogen. Ack, det var så vackert, så härligt! Visst var det besvärligt ibland att kliva över kullfallna träd och fastna i kvistarna och sticka sig på enrisbuskarna och slåss med myggorna, men vad gjorde det? Flickorna klev raskt på, och så kom de långt in i skogen. Här var det gott om kråkbär, blåbär och hönsbär men ont om hallon. Flickorna gick allt längre, och slutligen kom de . . . nej, det kan ingen tro . . . de kom till en stor skog av hallon. Här hade en gång varit skogseld, och nu hade här vuxit upp hallonbuske vid hallonbuske, så långt ögat såg. Var buske dignade till marken av de största, mörkröda, mogna hallon. Thérèse plockade, Aina plockade; Thérèse åt, Aina åt. Efter en liten stund hade de korgarna fulla. 

'Now we have eaten the raspberries and we have none left to preserve for the winter; it would be fine if we could get two baskets full of berries, then we could clean them this evening, and tomorrow we could cook them in the big preserving pan, and then we should have raspberry jam to eat on our bread!' 'Greetings to the raspberry worm,' said Otto, mockingly. 'Next time I meet him I shall do him the honour of eating him up.' 'Come, let us go to the woods and pick,' said Lisa.
'Yes, let us,' said Aina. 'You take the yellow basket and I will take the green one.' 'Don't get lost, and come back safely in the evening,' said the big sister. So Aina and Lisa went off to the woods. Ah! How delightful it was there, how beautiful! It was certainly tiresome climbing over the fallen trees, and getting caught in the branches, and waging war with the juniper bushes and the midges, but what did that matter? The girls climbed well in their short dresses, and soon they were deep in the woods. There were plenty of bilberries and elder berries, but no raspberries. They wandered on and on, and at last they came ... No, it could not be true! ... they came to a large raspberry wood. The wood had been on fire once, and now raspberry bushes had grown up, and there were raspberry bushes as far as the eye could see. Every bush was weighted to the ground with the largest, dark red, ripe raspberries, such a wealth of berries had the two little berry pickers never found before! Lisa picked, Aina picked. Lisa ate, Aina ate, and in a little while their baskets were full. 'Now we shall go home,' said Aina. 'No, let us gather a few more,' said Lisa. So they put the baskets down on the ground and began to fill their aprons, and it was not long before their aprons were full, too.

 

berry 2270 960 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4.

- Nu går vi hem, sa Aina. - Nej, låt oss plocka ännu litet mer! sa Thérèse. Så ställde de korgarna på marken och plockade i sina förkläden, och det dröjde inte länge förrän också förklädena var fulla. - Nu går vi hem, sa Thérèse. - Ja, nu går vi hem, sa Aina. Båda flickorna tog sin korg i ena handen och höll upp förklädet med den andra. Och så började de vandra hemåt. Men detta var lättare sagt än gjort. De hade aldrig varit så långt in i den stora skogen. Där fanns inga vägar och stigar, och snart märkte flickorna, att de gått vilse. Det värsta var, att trädens skuggor blev allt längre i aftonsolskenet, fåglarna började flyga hem till sina bon, och daggen föll. Slutligen gick solen ned bakom tallarnas toppar, och det blev svalt och skumt i den stora skogen. Flickorna blev ängsliga, men fortsatte att gå och väntade att skogen skulle ta slut och röken synas från deras hem. När de gått en lång stund blev det mörkt. De kom nu fram till en stor slätt, bevuxen med buskar, och när de såg sig omkring så mycket de förmådde i mörkret märkte de att de hade gått i en stor rund ring och att de åter befann sig bland de många sköna hallonbuskarna där de plockat korgar och förkläden fulla. Här satte de sig trötta på en sten och började gråta. - Jag är hungrig, sa Thérèse. - Ja, sa Aina, ack, om vi nu hade två stora smörgåsar med kött på! Som hon sagt det, kände hon någonting i sin famn, och när hon tog på det var det en stor smörgås av knäckebröd med fågelstek på. I detsamma sa Thérèse: - Det var besynnerligt, jag har en smörgås i min hand. - Jag har också en, sa Aina. Törs du äta? - Det törs jag visst, sa Thérèse. Ack, den som nu hade ett gott glas mjölk! Som hon sagt det, kände hon ett stort glas mjölk mellan sina fingrar. Strax därpå sa Aina: - Thérèse! Thérèse! Jag har ett glas mjölk i min hand! Det är alltför besynnerligt Som flickorna var hungriga åt och drack de emellertid med bästa aptit.

'Now we shall go home,' said Lina. 'Yes, now we shall go home,' said Aina. But that was easier said than done. They had never been so far into the great woods before, they could not find any road nor path, and soon the girls noticed that they had lost their way. The worst of it all was that the shadows of the trees were growing so long in the evening sunlight, the birds were beginning to fly home, and the dew fell on the grass. Eventually the sun went down behind the pine tops, and it was cool and dusky in the great woods. The girls became anxious but went on steadily, expecting that the wood would end soon, and that they would see the smoke from the chimneys of their home. After they had wandered on for a long time it began to grow dark. Eventually they reached a great plain overgrown with bushes, and when they looked around, they saw, as much as they could make out in the darkness, that they were among the same beautiful raspberry bushes from which they had picked their baskets and their aprons full. Then they were so tired that they sat down on a stone and began to cry. 'I am so hungry,' said Lisa.
'Yes,' said Aina, 'if we had only two good meat sandwiches now.' As she said that, she felt something in her hand, and when she looked down, she saw a large sandwich of bread and chicken, and at the same time Lisa said: 'How very odd! I have a sandwich in my hand.' 'Me too,' said Aina. 'Will you dare to eat it?'
'Of course I will,' said Lisa. 'Ah, if we only had a glass of milk now!' Just as she said that she felt a large glass of milk in her hand, and at the same time Aina cried out, 'Lisa! Lisa! I have a glass of milk in my hand! Isn't it strange?' The girls, however, were very hungry, so they ate and drank with a good appetite.

 berry 2270 960 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5.

- Ack, den som nu hade en mjuk säng att sova i! Knappt var det sagt förrän hon kände bredvid sig en fin, mjuk säng, och detsamma märkte även Thérèse. Flickorna tyckte att det var högst förunderligt, men sömniga och trötta som de var tänkte de inte mera på saken utan kröp i bäddarna, läste sin aftonbön och drog täcket över huvudet. Det dröjde inte länge förrän båda sov gott. När de vaknade stod solen högt på himlen. Det var en härlig sommarmorgon i skogen och fåglarna flög lustigt omkring i toppar och grenar. Nu först blev flickornas förundran obeskrivlig, när de märkte att de sovit i skogen mitt ibland hallonbuskarna. De såg på varandra, de såg på sina bäddar som var av finaste linne, utbrett över mjuka löv och björnmossa. Äntligen sa Thérèse: - Är du vaken, Aina? - Ja, sa Aina. - Men jag drömmer ännu, sa Thérèse. - Nej, sa Aina. Men här bor visst en god ande bland dessa hallonbuskar.

When they had finished Aina yawned, stretched out her arms and said: 'Oh, if only we had a nice soft bed to sleep on now!' No sooner had she spoken before she felt a nice soft bed by her side, and there beside Lisa was one too. This seemed to the girls more and more wonderful, but tired and sleepy as they were, they thought no more of it, but crept into the little beds, drew the coverlets over their heads and were soon fast asleep. When they awoke the sun was high, the woods were beautiful in the summer morning, and the birds were flying about in the branches and the treetops. At first the girls were filled with wonder when they saw that they had slept in the woods among the raspberry bushes. They looked at each other, they looked at their beds, which were of the finest linen covered with leaves and moss. At last Lisa said: 'Are you awake, Aina?' 'Yes,' said Aina. 'But I am still dreaming,' said Lisa. 'No,' said Aina, 'but there is certainly a kind spirit living among these raspberry bushes. 

 berry 2270 960 5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6.

- Ack, om vi nu hade en varm kopp kaffe och en god semla att doppa i kaffet! Knappt var detta sagt, förrän det bredvid dem stod en liten bricka av silver med en förgylld kanna, två koppar av äkta porslin, en fin sockerskål av kristall, en silvergräddsnäcka och några rara, varma vetebröd. Flickorna slog i kopparna det raraste kaffe, la socker och grädde i och lät sig väl smaka. Aldrig hade de druckit så gott kaffe. - Nu skulle jag gärna vilja veta, vem som givit oss allt detta, sa Thérèse med en tacksam min. - Det har jag gjort, mina kära små flickor, sa i detsamma en röst ur buskarna. Flickorna såg sig något häpna om och märkte en liten vänlig gubbe i vit rock och röd mössa, linkande fram mellan buskarna, ty han haltade litet på vänstra foten. Varken Thérèse eller Aina kunde av häpnad säga ett ord. - Var inte rädda, små flickor! sa gubben och grinade vänligt emot dem, ty skratta kunde ha inte riktigt, hans mun var sned. Välkomna i mitt rike! Har ni sovit gott och ätit gott och druckit gott? frågade han. - Ja. det har vi visst, sa båda flickorna, men säg oss . . . och så ville de fråga vem gubben var, men de vågade inte.

Ah, if we only had a cup of hot coffee now, and a nice piece of white bread to dip into it!' No sooner had she finished the sentence when she saw beside her a little silver tray with a gilt coffee-pot, two cups of rare porcelain, a sugar bowl of fine crystal, silver sugar tongs, and some good fresh white bread. No sooner had she finished the sentence when she saw beside her a little silver tray with a gilt coffee-pot, two cups of rare porcelain, a sugar bowl of fine crystal, silver sugar tongs, and some good fresh white bread. The girls poured the coffee, put in the cream and sugar, and tasted it; never in their lives had they drunk such tasty coffee.
'Now I should like to know very much who has given us all this,' said Lisa gratefully.

 berry 2270 960 6

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7.

- Jag är hallonkungen som härskar över hela detta rike av hallonbuskar, och här har jag bott i flera tusen år. Men den store anden, som härskar över skogen och havet och himlen har inte velat att jag skulle högmodas över min konungsliga makt och min långa livstid. Därför har han befallt att jag en dag vart hundrade år skall förvandlas till en liten hallonmask. Nu var det just i går min fövandlingsdag, och jag blev plockad med hallonet och var nära att trampas ihjäl om inte ni, beskedliga barn, hade räddat mig. Nu skall jag skicka en fågel i min skog för att visa er vägen hem. Adjö, kära barn, tack för ert milda hjärta. Hallonkungen ska visa att han inte är otacksam.Flickorna räckte nu gubben sin hand och tackade honom, hjärtligen glada att de i går hade skonat den lilla hallonmasken. De ville nu gå, men i detsamma vände sig gubben än en gång om, grinade försmädligt med sin sneda mun och sa: - Hälsa Lorenzo och säg att när vi träffas nästa gång så skall jag ha den äran att äta upp honom. - Ack gör inte det, herr hallonkung! utropade båda flickorna, mycket förskräckta, på en gång. - Nå, för er skull må det vara förlåtet, svarade gubben, jag är inte hämndgirig. Hälsa Lorenzo och säg att han också har att vänta en gåva av mig. Farväl! Nu tog flickorna sina bär och hoppade, lätta om hjärtat, framåt i skogen den väg som fågeln flög. Så såg de om en ganska kort stund skogen ljusna och förundrade sig inte litet över att de i går kunnat gå så långa krokvägar. Och man kan tänka sig vilken glädje det blev när de två kom hem. Där hade alla väntat, alla sökt dem; stora syster hade inte fått en blund i sina ögon, hon trodde så säkert att vargarna ätit upp hennes kära små flickor. Men Lorenzo mötte dem med en korg och ropade:

'I am the Raspberry king, who reigns over all this kingdom of raspberry bushes, and I have lived here for more than a thousand years. But the great spirit who rules over the woods, the sea, and the sky, did not want me to become too proud of my royal power and my long life. Therefor he decreed that one day in every hundred years I should change into a little raspberry worm. Now yesterday was that transformation day, and I was taken with the raspberry and would have been trampled to death if you had not saved my life. Now I will send a bird from the woods to show you the way home. Goodbye, little children, thank you for your kind hearts.' The children shook hands with the old man and thanked him, feeling very glad that they had saved the little raspberry worm. They were just going when the old man turned round, smiled mischievously with his crooked mouth, and said: 'Greetings to Otto from me, and tell him that when I meet him again I shall do him the honour of eating him up.' 'Oh, please don't do that,' cried both the girls, very frightened. 'Well, for your sake I will forgive him,' said the old man, 'I am not revengeful. Greetings to Otto and tell him that he may expect a gift from me, too. Goodbye.' The two girls now took their berries and ran off through the wood after the bird; and soon it began to get lighter and they wondered how they could have lost their way yesterday, it seemed so easy and simple now. One can imagine what joy there was when the two reached their home. Everyone had been looking for them, and the big sister had not been able to sleep, for she thought the wolves had eaten them up. Otto met them; he had a basket in his hand and said:

 

berry 2270 960 7

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8.

- Kom och se, här är någonting, som en gammal gubbe nyss bar hit åt er! När flickorna öppnade korgen, se, då fann de där två par de allra skönaste armband av mörkröda ädelstenar i form av mogna hallon, med påskrift: "Åt Thérèse och Aina”. Och bredvid dem låg en kråsnål av diamant i form av en hallonmask med påskrift: "Lorenzo, döda aldrig den värnlöse!" Lorenzo blev något förvånad: han begrep nog meningen, men likväl tyckte han, att gubben hämnats så, som endast goda själar hämnas. Och hallonkungen hade även tänkt på stora syster, för när hon gick in för att duka middagen fann hon tolv stora korgar med de allra största och raraste hallon som någonsin plockats i skogen, och ingen visste hur de kommit dit, men alla gissade det. Och så blev där ett syltande och ett sockrande och ett bärkokande, så man aldrig sett dess make, och vill du så går vi dit och hjälper dem sylta.

'Look, here is something that an old man just left for you.' When the girls looked into the basket they saw a pair of the most beautiful bracelets with precious, dark red stones, made in the shape of a ripe raspberry, and with an inscription: 'To Lisa and Aina'. Next to the bracelets was a diamond breast pin in the shape of a raspberry worm. On it was inscribed 'Otto, never slay the defenceless!' Otto felt rather ashamed of himself. He understood what it meant, but he thought that the old man's revenge was a noble one. The raspberry king had also remembered the big sister, for when she went in to set the table for dinner, she found eleven big baskets of most beautiful raspberries, and no one knew how they had appeared, but everyone could venture a guess. And so begun a jam-making of which no one had ever seen the likes of before, and if you would like to go and help in it, you might perhaps get a little, for they must surely still be making jam to this very day.

 berry 2270 960 8