Fröken Märkvärdig

Jag vet inte om jag direkt tänder på hennes barnsliga ritstil (smaken är som pruppun), men som när det gäller allt bild&text-berättande så är det ju storyn som räknas. Det är frågan om en formgivartjej som har hissat upp sig själv på en piedestal, yrar omkring i designdjungeln på jakt efter jobb och har dessutom fått ett barn. Bekant (hehe)? Javisst. Hon kraschar och blir tvungen att omvärdera allt.

Men nog är det ju så, det kommer man inte ifrån, att ska man kunna försörja sig på sin kreativitet så hamnar man stå på huvudet. Konkurrensen är inte riktigt lam. Man yrar på ett eller annat sätt omkring så där som huvudpersonen i boken, för att A) ha skittur och lyckas eller B) ge upp ochh hitta på något annat. Ha kreativiteten som hobby. Jippi.

Trots allt har ju Rubin Dranger inte behövt hitta på något väldigt annorlunda - nu är hon en framgångsrik illustratör (och det var ju inte så långt ifrån formgivare). Men det är klart, som nämns i det nya personporträttet (2009), att det värsta är att inse att man inte var tillräckligt begåvad.