Home is where the heart is

En av de roligaste sakerna med att jobba som inredare är att få vara med och skapa hemmiljöer. Ett hem berättar så mycket. Om vårt liv, vår personlighet, våra intressen, upplevelser och minnen. Hemmet kan ses som en yttre förlängning av oss själva. Tankar kring hemmet och dess betydelse har sysselsatt mig extra mycket den senaste tiden. Jag blev nämligen med hus för ett par veckor sedan, och håller som bäst på med att ta fram trägolv och riva väggar. Just nu har jag lite svårt att tro att huset någon gång ska kännas som mitt hem.

Samma tanke har jag haft tidigare då jag fått nycklarna till en ny hyreslägenhet. Men vart efter den tomma bostaden fylls med mina egna möbler och föremål, växer hemkänslan. Lägenheten som först verkade främmande och opersonlig känns med tiden bekant och hemma. Likaså har jag, när det blivit dags att flytta, känt ett visst vemod av att tvingas lämna mitt dåvarande hem. Men i samma takt som lägenheten tömts på mina saker, har hemmet återgått till att vara bostad. Var finns då hemmet? Nerpackat i pafflådor eller som en känsla i hjärtat? Ellen Key, en svensk opinionsbildare på 1800-talet uttalade: ”Ett rum får en själ först när en människa där röjer sin själ. Det vill säga, när det visar sig vad en människa minns och älskar, hur hon lever och arbetar”.

Tidens rådande inredningsideal, med allt mer sparsmakade och opersonligare miljöer, har haft stark inverkan på dagens hemmiljöer. Många hem tenderar snarare att bli en prestation i god stil och ekonomisk status, än att vara ett personligt avtryck av den som bor där. Cindy Crawford, skriver i sin bok ”Home is where the heart is” att ju mer virtuell vår värld blir desto större betydelse har det materiella. Av den orsaken spenderar vi allt mer tid och pengar på våra hemmiljöer idag. Hemmet inger en fast frizon i en tillvaro som snurrar allt snabbare. Hemmet bör vara den plats på jorden där man kan vara sej själv helt och fullt. Där man laddar batterierna och lyssnar inåt. Som inredare kan jag visserligen hjälpa till att visualisera drömmar och idéer, planera effektiv förvaring och funktionella utrymmen, men hemkänslan kan endast skapas av människorna som bor och lever där. Och sådant tar tid.

Tillbaka till mitt husprojekt. Vart efter jag skalar bort spår av tidigare renoveringar lär jag samtidigt känna mitt hus. Jag har insett att det är med hem som med människor - det tar en tid att komma under ytan. Jag ser fram mot den dagen då jag stänger ytterdörren bakom mig, andas ut och känner att jag äntligen är hemma.

Minna Östman, rumslig formgivare