Rapport från en Kronobyhjärna

Man kan ta en morot efter att man i snabb takt svalt ner två långa lakritsremmar från marknaden, det lugnar blodsockret. Sen är det bara att fokusera.

Till att börja med; kul att få vara gästbloggare här, ska försöka komma med något.

För er som inte kan placera mig så är jag serien Kaffis (ÖT på söndagar) skapare och medianom från Arcada. Sedan två år tillbaka bor jag med man och pojke i Jakobstad. Det bör nämnas att man ska ha nära till fammo och mommo om man är en svag och orolig person som dessutom ynglar av sig. Annars kan det gå på tok.

Vad som slog mig då jag kom hit och hittade Kreativa Företag var kanske att herrigud va många “kreatörer” det finns per kvadratmeter här i nejden. Kom på mig själv med att vara ytterst krass och typ stövlarna djupt ner i dyngan då jag stönade håhhå, och hur har de tänkt leva på sin “identitet” då?

Jeppis har alltid hetat Gaytown där jag växt upp och nu fick jag det bevisat på något vis; en massa yra drömmare med konstruerad persona i en liten småstad (två egentligen, Nykarleby medräknat) som inbitet inbillar sig att de bor i någotslags design-parallellstockholm alternativt tillvaxat lantligt och perfekt bohemiskt.

Jag vill inte vara en till i denna hopplösa skara, tänkte jag. Den stör mig oerhört mycket.

Man kan gräva ner sig i såna här tankar också och då man sen nått bottenslammet börjar man i nånslags meningssökande lust fråga sig varför man tänker så här, enligt andra, “negativt”. Fast enligt en själv realistiskt.

Att alla ändå är lika, har likadana ideer, allt redan är gjort, allt hemlagat ändå är för dyrt för köparen, alla borde bara ta sig samman och bli närvårdare eller jobba på barnhem.

Du hatar dig själv och det du är, säger psykologen då. (Vaddå, så där har jag ju alltid tänkt, skulle jag säga.) Det är okej att leva på arbetslöshetsunderstöd, få bidrag, små arvoden säger psykologen. Det är viktigast att du är lycklig, det är en moralisk skyldighet att vara lycklig. Om det enda som kan göra dig glad och trevlig som medmänniska är att skapa, så är det meningen att du ska göra det. För du kan aldrig subjektivt bedöma nyttan av det du gör. Att du mår bra och behandlar dina nära bra är väl det väsentliga. Det behövs fler konstnärer i världen, för ni sprider inspiration och glädje i folks liv. Du får finnas till på dina egna villkor, ingen vinner något på att tvinga in dig på en livsbana som du inte känner dig levande i. Då har de att göra med en butter, tom individ som förlorat sig själv.

Men så där tänker inte en Kronobybo. Ska iallafall försöka.